KAISA JOHANSSON MERTALA

Förlossningsberättelse del II

Vi får komma in på ett rum och det första jag gör är att sätta mig på golvet lutad mot sängen. Jag ville liksom bara krypa ihop så mycket jag bara kunde när värkarna kom vilket dom gjorde tätare och tätare. Jag hasade mig upp på sängen och bad om lustgas. En undersköterska vred på och sa att den här nivån på lustgasen brukar räcka för att hjälpa det flesta. Men visst, tänkte jag. Den här tjejen vet uppenbarligen inte om hur mycket alkohol och tobak jag hävt i mig i mina yngre dar. Jag visste redan där och då att lustgasen inte skulle hjälpa mig. Efter 5 minuter inser även hon att den måste höjas. Dessvärre hjälpte inte lustgasen då heller och värkarna var så kraftiga att jag kved av smärta. Dom kom även så himla tätt att jag bara hann andas ut en värk innan nästa kom och dessutom så var varannan värk en lång värk. Jag bad om att få epidural kort efter att vi insåg att lustgasen inte skulle hjälpa men jag blev tvungen att vänta lite på den då dom inte hunnit förbereda för oss alls, jag hade inte ens blivit undersökt ännu. När det var gjort och barnmorskan berättade att jag var öppen 1,5 cm så ville jag slå en stekpanna i huvudet på henne! Klockan var runt 16.30 och vi hade varit där i typ 20-30 minuter. Jag kommer ihåg att jag tyckte så synd om E:et. Jag mena 1,5 centimeter är ingenting och vad ska han göra, sitta på en stol rakt upp och ner när det här kan ta hur många timmar som helst. Sen var det bara in i tunneln av smärta igen. När vi hade varit på förlossningen i strax över en timmas tid var jag öppen 3 centimeter och så fortsatte det. Doktorn kom med epidural vid ett senare tillfälle kan dock inte säga när för jag var totalt innesluten i mig själv. Men precis innan han skulle sätta epidural så fick jag världens lång värk så jag andades in den där lustgasen för kung och fosterland och fortsatte även när han började sticka och sen är det SVART. Det här är så flummigt så det går knappt att förklara men plötsligt befann jag mig någonstans där allt var svart, själv var jag en EKG-linje och EKG-linjen var mitt liv haha. I den "världen" var jag på väg att dö och jag kommer ihåg hur jag tänker att jag måste kämpa på för barnets skull. Jag vet inte om jag svimmade eller bara blev helt jäkla lost men när jag öppnade ögonen igen och insåg vart jag var så sa undersköterskan "blodtrycksfall är inte en vanlig biverkning vid epidural så vi måste ta flertal blodtryck på dig". Jag vände på huvudet och när jag såg E:et började jag gråta (?) för att jag blev så himla glad över att jag inte hade dött haha. SÅ JÄKLA FLUMMIGT! Och något vi skrattat mycket åt i efterhand. Vid något tillfälle hade jag satt lustgasen för ansiktet och sagt "E:et, det luktar precis som BMB (krog i Västerås) här inne". Jag hade även blivit undersökt på nytt och öppnat mig ytterligare 3 centimeter på en timma. 

När epiduralen var satt började den sakta men säkert ta udden av den värsta smärtan. Det tar upp till 30 minuter för att den ska nå full effekt. Så i ganska precis 30 minuter kunde jag sitta på sängkanten, prata lite med E:et och äta lite godis. Men 5 minuter senare låg jag i fosterställning igen och krampade för mitt liv. Jag blev undersökt efter en timma igen och var då öppen 8 centimeter. Barnmorskan fyllde på epiduralen men dos två hann aldrig hjälpa. Hon avlägsnade sig från rummet och undersköterskan kom istället in och jag kunde höra hur hon berättade för E:et att hon bara skulle förbereda lite. Medan hon gjorde det fick jag min första krystvärk. Men det gjorde så jäkla ont att jag inte lyckades få ur mig att jag hade den. Jag försökte "signalera" med ena handen åt E:et så han skulle förstå att förlossningen verkligen var igång men han satt såklart i sin egna lilla bubbla. Så mitt i krystvärk två drar jag bort lustgasen och häver ur mig att barnet är på väg ut. Undersköterskan tittade förvånat på mig och sa något i stil med "är barnet på väg nu?" och så larmade hon på barnmorskan som kom direkt. Någonstans under den här tiden gjorde jag klart för alla att E:et skulle sitta bakom draperiet i rummet för att jag inte ville att han skulle se på när barnet kom och att jag inte vill se någon vidrig moderkaka och heller inte klippa någon navelsträng. Och det var inget att diskutera! Fyra krystvärkar senare kom vår lilla älskling. När förlossningen precis var över så var det sista jag ville att någon skulle röra vid mig. Så när barnmorskan talar om att hon måste undersöka mig så ville jag inget annat än ta fram stekpanna nr 2. Men så snart hon sa att allt såg jätte bra ut och att jag inte behövde sys i över huvud taget (något jag bävat för) så ville jag inget annat än sätta en liten söt rosett i håret på henne, krama om henne och packa ner henne i väskan för att ta med henne hem. För då kunde jag slappna av och se hur jäkla bra dom varit med att guida mig genom förlossningen. Vid 16 tiden kom vi in till förlossningen och 20.15 samma kväll var vår skatt ute med en vikt på 2914 g, Lennox Louie Kandell.

Jag har vid flertal tillfällen fått frågan om förlossningen är det värsta jag varit med om och mitt spontana svar har varit ja men det stämmer inte alls. Gör det ont? Ja. Är det kul? Nej. Men det är långt ifrån det värsta jag gått igenom. Och dessutom är belöningen för att man kämpat OSLAGBAR!

 

 

 

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer