KAISA JOHANSSON MERTALA

Förlossningsberättelse del I

Fredagen den 1:a januari vaknade jag runt 9.30 på morgonen och min första tanke var "hoppas verkligen hundarna börjar löpa snart så dom är klara med det när bebis kommer, annars har vi tre stycken vi måste byta blöja på". När den tanken seglat förbi kände jag hur vattnet började sippra men det var ingen stor mängd så jag kände mig ändå tveksam till att det skulle vara fostervatten. Jag hade läst om så mycket som jag inte hade en aning om kunde uppstå under graviditeter och förlossningar så jag tänkte att det kanske helt enkelt handlade om något annat. Det var ju trots allt 4,5 vecka kvar till bebis var beräknad och vi hade inte packat bb väskan, installerat babyskyddet eller skruvat ihop spjälsängen ännu. Jag hade heller inte hunnit städat undan julen, målat om sovrummet och vår städat lägenheten som jag tänkt göra innan förlossningen. Så nej, jag hade inte riktigt tid för att bebis skulle anlända nu. Men det sipprade på och jag fick väcka E:et för att hjälpa mig. Han hade dock kört folk till och från nyårsfestandet hela natten och inte kommit i säng förrän två timmar tidigare. Och resultatet blev att E:et bokstavligen börjar hasa sig runt runt i en cirkel som om han vore halt med typ ett halvt öga öppet och upprepar meningarna "vi ringer någon, jag måste ringa nån, vem ringer vi". Kan säga att jag fick mig ett gott skratt innan jag insåg att han inte var till någon nytta så det var bara att skicka honom i säng igen. Jag ringer istället till min syster och ber om ursäkt för att jag ställer en mindre trevlig fråga angående fostervatten mitt i frukosten. Hon råder mig att ringa till förlossningen för att det mycket väl kan vara vattnet som gått vilket jag gör och dom ber oss komma in med detsamma. Klockan har blivit runt tolv när vi får träffa en läkare som undersöker mig och konstaterar att bebis mår bra och en del av fostervattnet gått men att det fortfarande finns ungefär 1 liter vatten kvar. Hon talar om för oss att barnet kan komma när som helst nu och har bebis inte kikat ut under dagen (fredag) eller lördag så kommer jag att bli igångsatt under söndagen. Med detta sagt sitter vi båda tysta en stund aningen i chock innan E:et stammar ur sig "så jag ska alltså inte åka och jobba på måndag?". Läkaren tittar på oss, lägger huvudet på sned och ler när hon säger att E:et inte ska jobba på måndag för att vårt barn är på väg. Och jag känner plötsligt hur blodet lämnar huvudet och typ forsar ner i fötterna. Jag måste blivit likblek! Haha. Vi lämnar förlossningen med en tid om att bli igångsatt på söndag vid 11 om ingenting kommit igång tidigare. Innan vi går så frågar jag kvinnan i receptionen om det alltså är så att barnet redan kan komma idag. Kände att jag liksom var tvungen att dubbelkolla och hon svarar att förlossningen mycket väl kan komma igång senare under dagen. "Jaha" svarar jag och lunkar ut därifrån. Jag fattade ingenting och jag kunde liksom inte ta in det dom sa för det var bara så overkligt. Jag skulle ju inte få barn förrän om flera veckor. Ett barn som dessutom inte alls var planerat och så helt plötsligt var graviditeten över?! Så skum känsla.  

På vägen hem inser vi att vi har ganska mycket att stå i. Vi har inga blöjor, vi har ingenting att ta med oss i matväg och jag har varken bekväma hipstertrosor i bomullsmaterial eller mjukiskläder som jag hade läst om att man borde ha med sig som ombyte på BB efter förlossningen. E:et åkte iväg för att handla och jag kände inte alls av att någon bebis skulle vara på väg så jag fokuserade på att jag ville vara ren och fräsch när det väl var dags att åka in. Jag hoppade in i duschen och gjorde hårinpackning, rakade benen och fixade med grejor för att måla tånaglarna samtidigt som jag började slänga ner lite saker i bb väskan. Efter duschen fick jag snabbt en känsla av mensvärk i magen som väldigt fort gick över till ganska ordentlig smärta. Klockan 14.10 skickar jag sms till E:et och frågar hur det går för honom för att jag fått jäkligt ont redan nu. Och snart låg jag i fosterställning i soffan för att värkarna börjat komma. Ungefär vid halv tre-tre tiden kom min bror och hans sambo (som var i Västerås och hälsade på över helgen) förbi för att se om de kunde hjälpa mig med något. Nu satt jag på golvet med huvudet i soffan varje gång jag fick en värk samtidigt som jag försökte slänga i mig lite kaffe och skicka ytterligare sms till E:et om hur jag ville att han skulle komma hem. Min bror och hans sambo tog med sig hundarna och gick ut på promenad då det plötsligt slog mig att hundstackarna behövde ut. E:et kommer hem och tack och lov så kommer även min systers man Ck över (som gått igenom två förlossningar tidigare). Medan E:et började snurra runt ännu en gång och varken visste ut eller in så påminde Ck mig om att andas genom värkarna medan han även fick påminna E:et om vad han skulle göra, haha. Det var rena cirkusen hemma hos oss just då men hur som helst så lyckades Ck styra upp både mig och E:et och se till att vi kom in i bilen och iväg till förlossningen. E:et parkerade utanför ingången och på väg in i mjukisbyxor, linne och tofflor så satte jag mig på backen för att ta en värk som nu klockade typ varannan/var tredje minut. (Fortsättning längre ner)

 Det här är sista gravidbilden jag tog innan Lennox kom till världen.

 

 

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer