KAISA JOHANSSON MERTALA

Kategori: + GRAVIDITET

Förlossningsberättelse del I

Fredagen den 1:a januari vaknade jag runt 9.30 på morgonen och min första tanke var "hoppas verkligen hundarna börjar löpa snart så dom är klara med det när bebis kommer, annars har vi tre stycken vi måste byta blöja på". När den tanken seglat förbi kände jag hur vattnet började sippra men det var ingen stor mängd så jag kände mig ändå tveksam till att det skulle vara fostervatten. Jag hade läst om så mycket som jag inte hade en aning om kunde uppstå under graviditeter och förlossningar så jag tänkte att det kanske helt enkelt handlade om något annat. Det var ju trots allt 4,5 vecka kvar till bebis var beräknad och vi hade inte packat bb väskan, installerat babyskyddet eller skruvat ihop spjälsängen ännu. Jag hade heller inte hunnit städat undan julen, målat om sovrummet och vår städat lägenheten som jag tänkt göra innan förlossningen. Så nej, jag hade inte riktigt tid för att bebis skulle anlända nu. Men det sipprade på och jag fick väcka E:et för att hjälpa mig. Han hade dock kört folk till och från nyårsfestandet hela natten och inte kommit i säng förrän två timmar tidigare. Och resultatet blev att E:et bokstavligen börjar hasa sig runt runt i en cirkel som om han vore halt med typ ett halvt öga öppet och upprepar meningarna "vi ringer någon, jag måste ringa nån, vem ringer vi". Kan säga att jag fick mig ett gott skratt innan jag insåg att han inte var till någon nytta så det var bara att skicka honom i säng igen. Jag ringer istället till min syster och ber om ursäkt för att jag ställer en mindre trevlig fråga angående fostervatten mitt i frukosten. Hon råder mig att ringa till förlossningen för att det mycket väl kan vara vattnet som gått vilket jag gör och dom ber oss komma in med detsamma. Klockan har blivit runt tolv när vi får träffa en läkare som undersöker mig och konstaterar att bebis mår bra och en del av fostervattnet gått men att det fortfarande finns ungefär 1 liter vatten kvar. Hon talar om för oss att barnet kan komma när som helst nu och har bebis inte kikat ut under dagen (fredag) eller lördag så kommer jag att bli igångsatt under söndagen. Med detta sagt sitter vi båda tysta en stund aningen i chock innan E:et stammar ur sig "så jag ska alltså inte åka och jobba på måndag?". Läkaren tittar på oss, lägger huvudet på sned och ler när hon säger att E:et inte ska jobba på måndag för att vårt barn är på väg. Och jag känner plötsligt hur blodet lämnar huvudet och typ forsar ner i fötterna. Jag måste blivit likblek! Haha. Vi lämnar förlossningen med en tid om att bli igångsatt på söndag vid 11 om ingenting kommit igång tidigare. Innan vi går så frågar jag kvinnan i receptionen om det alltså är så att barnet redan kan komma idag. Kände att jag liksom var tvungen att dubbelkolla och hon svarar att förlossningen mycket väl kan komma igång senare under dagen. "Jaha" svarar jag och lunkar ut därifrån. Jag fattade ingenting och jag kunde liksom inte ta in det dom sa för det var bara så overkligt. Jag skulle ju inte få barn förrän om flera veckor. Ett barn som dessutom inte alls var planerat och så helt plötsligt var graviditeten över?! Så skum känsla.  

På vägen hem inser vi att vi har ganska mycket att stå i. Vi har inga blöjor, vi har ingenting att ta med oss i matväg och jag har varken bekväma hipstertrosor i bomullsmaterial eller mjukiskläder som jag hade läst om att man borde ha med sig som ombyte på BB efter förlossningen. E:et åkte iväg för att handla och jag kände inte alls av att någon bebis skulle vara på väg så jag fokuserade på att jag ville vara ren och fräsch när det väl var dags att åka in. Jag hoppade in i duschen och gjorde hårinpackning, rakade benen och fixade med grejor för att måla tånaglarna samtidigt som jag började slänga ner lite saker i bb väskan. Efter duschen fick jag snabbt en känsla av mensvärk i magen som väldigt fort gick över till ganska ordentlig smärta. Klockan 14.10 skickar jag sms till E:et och frågar hur det går för honom för att jag fått jäkligt ont redan nu. Och snart låg jag i fosterställning i soffan för att värkarna börjat komma. Ungefär vid halv tre-tre tiden kom min bror och hans sambo (som var i Västerås och hälsade på över helgen) förbi för att se om de kunde hjälpa mig med något. Nu satt jag på golvet med huvudet i soffan varje gång jag fick en värk samtidigt som jag försökte slänga i mig lite kaffe och skicka ytterligare sms till E:et om hur jag ville att han skulle komma hem. Min bror och hans sambo tog med sig hundarna och gick ut på promenad då det plötsligt slog mig att hundstackarna behövde ut. E:et kommer hem och tack och lov så kommer även min systers man Ck över (som gått igenom två förlossningar tidigare). Medan E:et började snurra runt ännu en gång och varken visste ut eller in så påminde Ck mig om att andas genom värkarna medan han även fick påminna E:et om vad han skulle göra, haha. Det var rena cirkusen hemma hos oss just då men hur som helst så lyckades Ck styra upp både mig och E:et och se till att vi kom in i bilen och iväg till förlossningen. E:et parkerade utanför ingången och på väg in i mjukisbyxor, linne och tofflor så satte jag mig på backen för att ta en värk som nu klockade typ varannan/var tredje minut. (Fortsättning längre ner)

 Det här är sista gravidbilden jag tog innan Lennox kom till världen.

 

 

Förlossningsberättelse del II

Vi får komma in på ett rum och det första jag gör är att sätta mig på golvet lutad mot sängen. Jag ville liksom bara krypa ihop så mycket jag bara kunde när värkarna kom vilket dom gjorde tätare och tätare. Jag hasade mig upp på sängen och bad om lustgas. En undersköterska vred på och sa att den här nivån på lustgasen brukar räcka för att hjälpa det flesta. Men visst, tänkte jag. Den här tjejen vet uppenbarligen inte om hur mycket alkohol och tobak jag hävt i mig i mina yngre dar. Jag visste redan där och då att lustgasen inte skulle hjälpa mig. Efter 5 minuter inser även hon att den måste höjas. Dessvärre hjälpte inte lustgasen då heller och värkarna var så kraftiga att jag kved av smärta. Dom kom även så himla tätt att jag bara hann andas ut en värk innan nästa kom och dessutom så var varannan värk en lång värk. Jag bad om att få epidural kort efter att vi insåg att lustgasen inte skulle hjälpa men jag blev tvungen att vänta lite på den då dom inte hunnit förbereda för oss alls, jag hade inte ens blivit undersökt ännu. När det var gjort och barnmorskan berättade att jag var öppen 1,5 cm så ville jag slå en stekpanna i huvudet på henne! Klockan var runt 16.30 och vi hade varit där i typ 20-30 minuter. Jag kommer ihåg att jag tyckte så synd om E:et. Jag mena 1,5 centimeter är ingenting och vad ska han göra, sitta på en stol rakt upp och ner när det här kan ta hur många timmar som helst. Sen var det bara in i tunneln av smärta igen. När vi hade varit på förlossningen i strax över en timmas tid var jag öppen 3 centimeter och så fortsatte det. Doktorn kom med epidural vid ett senare tillfälle kan dock inte säga när för jag var totalt innesluten i mig själv. Men precis innan han skulle sätta epidural så fick jag världens lång värk så jag andades in den där lustgasen för kung och fosterland och fortsatte även när han började sticka och sen är det SVART. Det här är så flummigt så det går knappt att förklara men plötsligt befann jag mig någonstans där allt var svart, själv var jag en EKG-linje och EKG-linjen var mitt liv haha. I den "världen" var jag på väg att dö och jag kommer ihåg hur jag tänker att jag måste kämpa på för barnets skull. Jag vet inte om jag svimmade eller bara blev helt jäkla lost men när jag öppnade ögonen igen och insåg vart jag var så sa undersköterskan "blodtrycksfall är inte en vanlig biverkning vid epidural så vi måste ta flertal blodtryck på dig". Jag vände på huvudet och när jag såg E:et började jag gråta (?) för att jag blev så himla glad över att jag inte hade dött haha. SÅ JÄKLA FLUMMIGT! Och något vi skrattat mycket åt i efterhand. Vid något tillfälle hade jag satt lustgasen för ansiktet och sagt "E:et, det luktar precis som BMB (krog i Västerås) här inne". Jag hade även blivit undersökt på nytt och öppnat mig ytterligare 3 centimeter på en timma. 

När epiduralen var satt började den sakta men säkert ta udden av den värsta smärtan. Det tar upp till 30 minuter för att den ska nå full effekt. Så i ganska precis 30 minuter kunde jag sitta på sängkanten, prata lite med E:et och äta lite godis. Men 5 minuter senare låg jag i fosterställning igen och krampade för mitt liv. Jag blev undersökt efter en timma igen och var då öppen 8 centimeter. Barnmorskan fyllde på epiduralen men dos två hann aldrig hjälpa. Hon avlägsnade sig från rummet och undersköterskan kom istället in och jag kunde höra hur hon berättade för E:et att hon bara skulle förbereda lite. Medan hon gjorde det fick jag min första krystvärk. Men det gjorde så jäkla ont att jag inte lyckades få ur mig att jag hade den. Jag försökte "signalera" med ena handen åt E:et så han skulle förstå att förlossningen verkligen var igång men han satt såklart i sin egna lilla bubbla. Så mitt i krystvärk två drar jag bort lustgasen och häver ur mig att barnet är på väg ut. Undersköterskan tittade förvånat på mig och sa något i stil med "är barnet på väg nu?" och så larmade hon på barnmorskan som kom direkt. Någonstans under den här tiden gjorde jag klart för alla att E:et skulle sitta bakom draperiet i rummet för att jag inte ville att han skulle se på när barnet kom och att jag inte vill se någon vidrig moderkaka och heller inte klippa någon navelsträng. Och det var inget att diskutera! Fyra krystvärkar senare kom vår lilla älskling. När förlossningen precis var över så var det sista jag ville att någon skulle röra vid mig. Så när barnmorskan talar om att hon måste undersöka mig så ville jag inget annat än ta fram stekpanna nr 2. Men så snart hon sa att allt såg jätte bra ut och att jag inte behövde sys i över huvud taget (något jag bävat för) så ville jag inget annat än sätta en liten söt rosett i håret på henne, krama om henne och packa ner henne i väskan för att ta med henne hem. För då kunde jag slappna av och se hur jäkla bra dom varit med att guida mig genom förlossningen. Vid 16 tiden kom vi in till förlossningen och 20.15 samma kväll var vår skatt ute med en vikt på 2914 g, Lennox Louie Kandell.

Jag har vid flertal tillfällen fått frågan om förlossningen är det värsta jag varit med om och mitt spontana svar har varit ja men det stämmer inte alls. Gör det ont? Ja. Är det kul? Nej. Men det är långt ifrån det värsta jag gått igenom. Och dessutom är belöningen för att man kämpat OSLAGBAR!

 

 

 

 

 

Nödvändigheter till bebis.

Tidigare idag var jag & E:et då iväg och handlade lite nödvändigheter till kiddon och vi hittade på allt det som jag saknade från min shopping igår. Nu under eftermiddagen har vi organiserat om lite här hemma och bland annat gjort ordning i badrummet för bebis saker osv. Vi har även fått hem spjälsängen som bara ska skruvas ihop och alla tillbehör som täcke, kudde och sängkläder till den är köpta. Men att skruva ihop säng oså väntar vi dock med att göra till det att vi närmar oss bf lite mer. Nu kan vi iaf bocka av en hel del grejor på inköpslistan!

 

E:et fick fria händer att välja både skötbädd, blöjhink och nattlampa då jag kan få sån brutal beslutsångest när det finns flera sorter av samma sak som jag fastnat för. Det roligaste var nog hans val av nattlampa. Ni förstår, E:et har alltid velat köpa hem en lavalampa till sig själv och japp, ni läste rätt.. en lavalampa!! Jag har å andra sidan kanske känt att han är lite? för låt säga, GAMMAL för det?!?! Meen idag hade han ju fått fria händer så givetvis valde han en lavalampa till bebis (sig själv) som vi nu ska använda som nattlampa haha.

Annars var inköpen av blandad kompott. Allt från förvaring till hudvård, tvättlappar och filtar.

Den kom till slut

Hej hörni! Hoppas ni har haft en riktigt härlig jul med god mat, lite klappar och nära & kära. Min har varit kanon men jag saknade snön, fick inte direkt någon "julaftons feeling". Nu är den dock här och vi har ett riktigt fint väder idag med strålande sol och massa snö, så den kom till slut. Jag har ganska precis kommit in från en promenad med hundarna och jisses vad jag känner av bebis nu. Det är som att bära på en vattenfylld ballong som man vet kan spricka precis när som helst, haha. Sammandragningar har jag känt av sen några dagar tillbaka. Och när jag går längre sträckor, som med hundarna, så smärtar det i både höfter och ljumskar. Vi fick massa fint till kiddon i julklapp som jag tänkte visa upp i annat inlägg!

v.35 av 40 till bf.

Idag kliver vi in i vecka 35 och det är med andra ord bara fem veckor kvar till det att bebis är beräknad. För tillfället njuter jag av att det känns som att tiden går väldigt fort, speciellt nu med jul & nyår osv framför oss. Jag tänker att jag får passa på att göra det även fast det ger mig lite smått panik känslor över att det snart kan vara dags. För jag kan lika gärna gå över tiden och hur lååånga måste inte dagarna och eventuella veckor kännas då?! Så nej, nu är det bara go with the flow för det kommer garanterat komma en period snart då jag tycker tiden står helt still.

Annars så protesterar kroppen typ dagarna långa. Det känns som att allt jag gör går i snigelfart och jag blir varm för ingenting. Jag har iaf sluppit ryggvärk vilket jag trodde skulle bli min största last, har faktiskt inte ont i ryggen alls så det är skönt. Det spänner och trycker dock både här och där men jag tror att mina fötter är de som lider mest. I förrgår startade jag dagen med att ta med mig hundarna ut på en timmas promenad. Redan en kvart in i promenaden så krampade mina fötter av smärta kan jag säga. Men envis som man är traskade jag på för hundarnas skull vilket resulterade i att jag typ inte kunde gå nå mer resten av den dagen, haha.  Tur är det att min snälla svärmor tar med sig hundarna ut på långpromenad flera dagar i veckan. Det är nämligen så att hon dels har hund själv och dels är väninna med en hundtränare som även är dagmatte åt ett gäng hundar. Så de brukar gå på 1,5-2 timmars promenader några dagar i veckan där de får springa lösa och leka av sig med varandra. Som ni kanske ser så har magen vuxit till sig rejält vilket jag tycker den gjort på bara de två senaste veckorna. Blir typ chockad (och faktiskt lite äcklad) över hur stor jag är varje gång jag passerar en spegel. Det här med gravidmagar är inte min grej alltså. Jag har väldigt svårt att se det "fina" med det om jag ska vara ärlig. Sen att det ligger en bebis där inne är ju hur häftigt och vackert som helst!

En fundering gällande den här bilden, vad tittar mina hundar så snällt på när det bara var jag och dem hemma?!

VARA HÖGGRAVID & försöka klä sig

Alltsåå det här med att vara så pass långt gången och försöka klä sig?! VAD HAR MAN PÅ SIG SOM HÖGGRAVID är frågan jag ställer mig varje morgon numera. Någon som känner igen sig? Det är såå tråkigt att försöka hitta något att ha på sig!! Känns som att man har noll stil och att jag bara får nöja mig och vara glad över om jag lyckas hitta något som typ täcker magen, En del plagg känns också bra till en början men sen när man rör på sig och börjar göra saker så ska det ena åka upp och det andra åka ner. Och det enda man gör är att gå och dra i kläderna för att få dem att sitta som man vill. Jag har heller verkligen ingen lust att lägga massa pengar på preggokläder med bara några veckor kvar. Dessutom tycker jag inte att det finns nå roliga plagg för gravida. På kvällarna är det sov/pyjamasshorts och linne som gäller. För då är jag dessutom så himla varm och trött i kroppen att kläder bara känns som en jobbig och onödig detalj. När bebis kommit och jag gått ner mina preggokilon så ska vi åka till Mall of Scandinavia och unna den här familjen en jäkla massa nya kläder. Då är ju även våren på ingång så det ser jag verkligen fram emot.

 

Absurt sug.

Jag har fått ett absurt sug efter apelsiner. Visst, jag har alltid tyckt att det är en god frukt speciellt den här tiden på året. Men att liksom längta till det att jag kommer hem om jag är iväg någonstans för att få äta en apelsin?! Det känns ju som att det kanske gått lite väl långt då. Inte nog med det så blev jag helt lyrisk när jag här om dagen beskrev det bästa med att få äta en apelsin för E:et. Apelsinen i fråga måste dessutom kännas och se ut på ett visst sätt för gör den det så VET jag att den är god. Den ska också skalas med kärlek för att sen ätas på ett visst sätt för att jag liksom ska hinna njuta av den så mycket som möjligt innan den tar slut. Jag vill ha apelsin till frukost, lunch, mellanmål, middag och det funkar lika bra med någon fruktsallad med apelsin i som att skala och äta den precis som den är. Jag har dock fått begränsa mig till fyra apelsiner om dagen och att ta ett glas mjölk till är bara pricken över i:et.  Jaa, ni ser ju själva jag har gått bananas så att säga haha!! Och gissa vad jag är sugen på nu?! Dettaa spåårar uuur!

 

Äntligen ett namn på bebis namnlista!

HÖR & HÄPNA!! Jag har numera ett namn på min namnlista till bebis! E:et har kommit med namnförslag i flera veckor och har en del namn som han tycker om. Medan jag själv inte haft ett enda namn, jag har typ inte tänkt på att bebis faktiskt ska heta något när han anlänt. Och jag har därför inte gått i några direkta "namnbanor". MEN plötsligt händer det och nu har jag i alla fall ett potentiellt namn. Det känns bra!

Vi var ute och åkte med bilen när E:et satt och "namedroppa" allt från seriösa till vad jag skulle kalla oseriösa namn och jag satt och lyssnade med ett halvt öra ungefär. Och så från ingenstans så hör jag något jag faktiskt gillar. Ett namn som jag alltid tyckt är ganska fint men liksom helt glömt bort då det inte är så vanligt. Vad det är kommer jag dock hålla hemligt för jag känner att jag måste suga på den karamellen ett tag. Och eftersom att jag bara har ett namn så vill jag inte att alla ska börja förknippa kiddon med namnet (vilket jag tror är lätt hänt) om det är så att vi väljer bort det eller att bebis helt enkelt inte passar i det. Nu är det ju heller inte så där överdrivet lång tid kvar så även om vi skulle bestämma oss för ett namn imorn så avslöjar vi nog inte det förrän lillkillen är här!

V.34 & besök hos BM

Klockan åtta hade jag tid på barnmorskemottagningen för kontroll av bebis. Vi befinner oss ju nu i vecka 34 (33+2) och vikt, hjärtslag, blodtryck osv såg bra ut. Vi håller oss ganska precis i mitten av vår kurva vilket också känns bra. Kiddon ligger fortfarande med huvudet nedåt och hon beskrev honom som "ruckbar" men inte rörlig så därför tror hon inte att han kommer att röra sig/ändra ställning något mer. Hon kommenterade även att jag inte fått några bristningar och jag skulle ljuga om jag sa att jag inte besvarade det med "nej det verkar inte som det" OCH ett leende på läpparna. Får man välja mellan att få eller vara utan så tror jag inte att det finns någon som faktiskt vill ha bristningar och därför kan jag inte låta bli att vara lite glad över att jag inte fått några. Och jag hoppas givetvis att jag slipper trots att vi har några veckor kvar. Jag passade även på att fråga huruvida det stämmer att förstföderskor vanligtvis går över tiden. Men min barnmorska mena på att det bara är rent påhitt då det är bebis som helt och hållet själv bestämmer när det är dags att kika ut. Det har liksom ingenting att göra med om det är ditt första barn eller inte. Snarare finns det en genetisk påverkan från mammans och pappans sida. Så  om både jag och E:et som bebisar var "sena" med att komma ut så kan det vara så att vårat barn av den anledningen också kommer att vara det vilket då i sin tur gör att jag går över tiden.  

Har jag berättat att vi redan har en bebis här hemma?! Lima heter hon & är en fransk bulldog. Nu tror hon väl kanske inte att hon är just en bebis men hon tror lätt att hon är en valp på 6 månader snarare än en liten tik på snart två år. På bilden ovan har hon lagt sig i liggdelen till vagnen som jag absolut inte vill att hon ligger i.  Hon var dock så förbannat söt att jag var tvungen att ta kort på henne innan hon fick gå ur. Annars så avskyr hon att vara ensam, och med ensam menar jag mer än typ 3 meter från matte eller husse. På nätterna hoppar hon upp i sängen, buffar in sig under mitt eller E:ets täcke för att sen krypa upp så tätt intill hon bara kan. När hon gjort det buffar hon in huvudet vid nacken på en samtidigt som hon har det på kudden. Och jag vet inte hur många nätter jag vaknat av att jag ligger utan huvudkudde och Lima ligger bredvid precis som en liten människa med kroppen under täcket och huvudet på  min kudde.

 

Kvar att göra innan bebis.

Här är listan på de saker vi har kvar att fixa med innan bebis kommer. Det är närmare bestämt tre listor varav de första två listorna är saker vi måste köpa. Och det tredje och sista pappret är en "att göra lista". Så som ni ser har vi en hel del kvar då detta faktiskt är saker som SKALL vara inhandlade och klara den dagen vår lilla kille bestämmer sig för att kika ut. Varenda sak ska vara avbockad och jag kan med handen på hjärtat säga att vi INTE gått bananas på prylar utan detta är det allra nödvändigaste. När han väl anlänt sen så har vi givetvis ännu mer saker som ska handlas, speciellt i klädväg men det är något vi tar när han finns här med oss.

 

 

Sex veckor kvar till det att du är beräknad.

Det är fascinerande hur mycket man börjar reflektera över sig själv som person när man planerar att sätta en barn till världen. Jag mena, valen man gjort & livet man levt. Men inte för en sekund har jag tvivlat på mig själv eller mammarollen som jag snart ska kliva in i. Jag ångrar ingenting under mina 26 år på jorden. Ingenting jag gjort, inget jag sagt utan försöker se allt som en erfarenhet och lärdom rikare. Jag hade inte varit där jag är nu utan allt som varit, som hänt och som jag gått igenom. Mycket är bara ett minne blott medan jag bär med mig annat djupare rotat inom mig. Idag känner jag mig så fruktansvärt trygg i mig själv att det inte finns mycket som oroar mig. Jag vet vem jag är, vad jag står för och vad jag ställer mig emot! Jag vet vad jag tycker om hos mig själv och vad jag inte gillar och försöker ständigt jobba på att bli bättre. Jag är glad och positiv samtidigt som jag är realist. Jag ser saker för vad de är istället för att lulla in dem i rosa moln & guldrosetter. Jag är omtänksam och kärleksfull men rättvis mot mig själv, jag har därför inget behov av att vara alla till lags. Jag bryr mig om det som betyder något för mig, annat vill jag inte lägga varken tid eller energi på. Jag ger det jag får och mer komplicerat än så är det egentligen inte!

Det är en ganska häftig känsla att vara på väg att sätta det mest oskyldiga och mäktigaste till livet utan en enda oro över hur eller vem jag kommer att vara i den här personens liv. Det känns som att föräldraskap generellt kommer med tusen frågor. Ingen vill väl känna sig som en dålig förälder. Men jag vet att oavsett vad som händer så kommer jag att fixa det. Jag kommer att gå över lik för mitt barn och ta vilket krig som helst för min familj. Jag kommer kämpa för att föra vår talan när ingen annan kan och jag kommer att se till att mitt barn får den kärlek och respekt som han förtjänar. Inte ens självaste Hulken kan skrämma den här morsan! Att veta det, att känna det så starkt inom mig gör att jag inte kunde vara mer lugn i min framtida roll som mamma. Oavsett vad som händer, även om så det värsta tänkbara, att jag inte får se mitt barn växa upp så kommer jag alltid burit på den här individen, det här livet. Bebis kommer alltid varit min.

Idag är det precis 6 veckor kvar till din beräknade födelse. Du har inget namn ännu kära barn men du kommer alltid vara min son (det gör ingenting om du kommer ut som flicka). Du kommer alltid ha en plats i min kropp & själ. Jag lutar mig tillbaka i känslan av det skyddsnät som vi har omkring oss. Så många fina människor. Om mamsen och papsen faller så finns familj och vänner där beredda att göra vad som helst för dig. Så vad finns det att oroa sig för?! Allt kommer att bli bra! Just nu är du vaken och bökar runt i min mage och jag längtar till det att du känner dig redo att komma ut till oss....

28 vs 33

Här gick jag in i v.28 på bilden till vänster och v.33 på bilden till höger. Det är alltså fem veckor mellan det att bilderna är tagna och jag tycker att man ser en viss skillnad. Tanken är att jag ska ta en sån här "magbild" med samma tröja de veckor som är kvar för att se mer tydligt hur kroppen och framför allt magen förändras. Kanske inte varje vecka men några bilder till i alla fall under de sex veckorna som är kvar tänkte jag. Och det ska faktiskt bli liite "kul" att se hur mycket större jag kommer bli nu när vi börjar närma oss bf.

Babyskydd.

Hej kära ni! Hoppas ni har en bra måndag och en riktigt bra start på veckan. Jag tänkte bara ta och visa er babyskyddet till kiddon som vi fick hem för ett par veckor sen.

Skyddet är från märket Maxi-Cosi som vi kikade på  och blev rekommenderade när vi var på Babyproffsen för några veckor sedan.

Det är avtagbart med adapter och passar även på vagnen som vi beställt så man lätt kan flytta det från bilen och sätta det på chassit.

Det här är babyskyddet komplett som det sitter i bilen.

 

 

Hello friday!

Tidigare idag hade jag ett besök hos en arbetsterapeut inbokat. Vi träffades för att gå igenom det här med smärtan i mina händer och leder. Något som bara eskalerat och blivit värre & värre de senaste dagarna. Hon förklarade för mig att det kan vara något som kallas för Karpaltunnelsyndrom som helt enkelt kan orsakas av att vätska gör så att leden till tumme, pekfinger, långfinger och till viss del ringfingret inte riktigt får den plats den behöver. Och detta orsakar i sin tur smärta, domningar, stickningar, stelhet m.fl. symtom. Så nu har jag fått hem två handskenor som jag ska använda framförallt nattetid. Skenorna  är nämligen ganska hårda och därför också ganska osmidiga, så det kan vara svårt att ha på sig dem på dagen såvida man inte typ är hemma och bara slappar. Hur som, det känns jätte skönt att kollat upp detta och jag hoppas verkligen att skenorna ska hjälpa. Och till er som upplever samma problem ta kontakt med er barnmorska för det finns hjälp att få!

Efter besöket hos terapeuten tog jag och E:et med oss hundarna och gick vid Hökåsengropen. Och ingen blev väl gladare än jag när även solen tittade fram, trots att det bara var för en kort stund.

 

CRED till alla er som vill inspirera & motivera.

Jag vill verkligen tacka för alla fina och peppande kommentarer från er som kikar in här!

När jag fick reda på att jag var gravid och förstod att min kropp och själ ville behålla barnet så blev detta en väldigt stor chock för mig. Min hjärna "sa åt mig" att tänka på allt det praktiska och på hur det här inte gick ihop med planen om de kommande åren. Jag skulle ju fortsätta studera i Stockholm och vi hade en del renovering kvar hemma osv. Men mitt hjärta (hur klyschigt det än låter) sa något helt annat. Och det var att lägga planen på is och förbereda mig på att vara gravid och faktiskt bli mamma.

Jag fick många gravidböcker från olika håll vilka varit till jätte stor nytta MEN jag har aldrig kunnat sätta mig och typ sträckläst dem då det bara blivit för mycket för mig. Hela grejen kommer bara för tätt inpå och jag har helt enkelt fått acceptera att jag känslomässigt & mentalt bara klarar av att kika i dem lite då och då. Läsa om en grej i taget för att sen lägga ifrån mig dem och låta det gå lite tid innan jag skummar igenom ett nytt kapitel. Kan faktiskt ta och avslöja att E:et har varit den som haft "bebis appen"  där man kan läsa om vad som händer vecka för vecka i graviditeten i sin telefon under hela den här tiden. Att ha den själv har även det bara känts för nära inpå, för mycket och för verkligt på något sätt. Så varje gång vi går in i en ny vecka så har han högläsning för mig om vad som står. Kan tänka mig att det här låter jätte konstigt med tanke på att jag sitter här och är gravid i 7:e månaden. Men beskedet om att jag var med barn kom såå oväntat och när jag insåg att vi ville behålla det så var det som att få en riktig käftsmäll (på ett positivt sätt). Tankar på barn existerade inte i mitt huvud, de existerade inte i mitt liv mer än när någon frågade om inte jag och E:et hade planer på att skaffa barn. Och då har mitt svar varit att "någon gång i framtiden kanske jag vill ha barn om jag kan få några, men inte än på flera år". Jag visste ärligt talat inte ens om jag ville ha barn innan det här för jag har aldrig tänkt på det så mycket.

Hur som helst, något som verkligen varit till stor hjälp för mig att börja bearbeta och smälta det här har varit att läsa just BLOGGAR. Nu läser jag så klart olika sorters bloggar, allt från vänners till vardags & modebloggar. Men när det kommer till graviditeten så har bloggar om just graviditet/förlossning/bebis hjälpt mig jätte mycket att få lite "kött på benen".  Det har breddat min syn på barnafödande, barn och föräldraskap. Nu är ingen graviditet den andre lik vilket också bidragit till att jag fått bredare perspektiv på saken. Och efter lite tid började jag även läsa (hör & häpna) olika människors förlossningsberättelser. Och jag gick från att läsa dem med skräck till att läsa dem med fascination över vad kvinnokroppen klarar av och så klart glädje för alla de som fått det största och mest dyrbara på jorden, ett barn. I allt det här förstod jag också hur mycket exempelvis en blogg, en berättelse, en vardagsbild ur en annan människas liv känd som okänd kan inspirera, motivera och lära vidare, vilket jag tycker är super häftigt! Jag mena, själv hade jag ingen aning om vilka personerna bakom bloggarna egentligen var men att få följa den lilla del som de delade med sig av i bloggen gjorde jätte mycket. Det gav mig så mycket mer förståelse för hur exempelvis en graviditet kan se ut och en förlossning gå till. Vilket i slutänden gjort mig lugnare och mer "cool" i att ta det positiva och negativ som det kommer för vissa saker kan man bara inte påverka. Så CRED till alla som bjuder på sig själva och en liten del av sitt liv för att inspirera & motivera andra vad det än handlar om och på vilket sätt man än väljer att göra det på!